Idag var det dags för minsting att besöka läkaren. Hans logoped hade skickat en remiss till ö-n-h för en bedömning av polyper/körtlar och se om de kanske ställer till det med hans uttal.
Först blev det en massa frågor och sen en kontroll av öron - helt okej, hals - förstorade halsmandlar och näsa - stor körtel.
Efter lite bedövningsspray i näsborren så blev det koll med “lysmasken” i näsan på honom och han har en för stor körtel bakom näsan.
Den gör att han tydligen pratar lite nasalt (inget som jag hör), har problem med att andas genom näsan (det påpekade jag) och snarkar (påpekade jag också).
Så från att vi kom dit på bara en snabb koll - trodde jag - så gick vi därifrån med beskedet att det blir operation.
De ska ta bort körteln bakom näsan och minska ner på halsmandlarna.
Vet inte om det blir dagoperation eller inläggning. Det visste inte den här läkaren heller.
Tydligen så vill vissa ha kvar för inläggning då han har förkylningsastma medan andra förstår att det bara är vid förkylningar som han måste medicineras. Inte annars.
Men nu är det bara att vänta på att det ska komma ett brev med besked och tid om när/hur det blir.
Det kan även hjälpa honom med uttalet men det behöver inte bli så.
Det nasala ska tydligen försvinna i alla fall. Sen är det upp till logopeden att jobba lite hårdare med honom.
Denna evinnerliga väntan hela tiden!
Välkommen, eller vad ska jag säga.
Den här djupa mörka gropen känns bekant och jag blir lika irriterad på mig själv varje gång jag trillar ner där.
Borde jag inte ha lärt mig hur jag undviker den?
Borde jag inte ha lärt mig att inte tillåta mig trilla ner i den när den dyker upp?
Men lik förbannat så trillar jag dit.
Inte varje gång men fortfarande för många gånger.
Jag ser den annalkas och jag borde veta bättre än att trilla dit.
Så varför hamnar jag där?
Det jävligaste är att jag vet exakt varför jag trillade dit den här gången.
Jag var själv hemma (barnledig) och då finns det alldeles för mycket tid att tänka.
För mycket tid att bry mig om saker jag egentligen bara borde skita i.
Hade jag inte varit ensam hade jag kanske inte trillat så djupt.
Eller så hade det bara dragits ut.
Jag vet inte - jag bara spekulerar!
Men nu finns det bara en väg att gå och det är uppåt igen.
Upp mot ljuset och glädjen jag vet finns där uppe.
Bara jag kommer till ytan så blir allt bättre igen.
Men vägen dit känns lång.
Inte blir det bättre av att det är en fullspäckad vecka framför mig:
Måndag - kursen och ev träning (måste komma igång och då mår jag bättre)
Tisdag - tandis med minsting, kurs och sen konsert med B inne på Tyrol. Vi ska se på Simple Plan. B fick två biljetter i julklapp och valde att ta med sig mig - mamma. :D
Onsdag - kurs och träning med kursen
Torsdag - psykologen och in till Mörby med L för ett besök hos tandspecialisten, tandställningen närmar sig.
Fredag - kurs och träning med kursen
Lördag - storhandla och storstäda
Söndag - tvättis hela dagen
Sen börjar det om med tandisbesök, kurs, träning, dagis, skola, städning osv osv.
Men sånt är livet i en grop!
Och då passar jag på att använda datorn. :)
Idag är det tvättstugan som står på schemat och jag har satt de stora killarna på att plocka bort all smutstvätt som finns i deras rum där uppe. Jag är en sån elak mamma att jag vägrar gå runt där uppe i deras rum och leta. De är ju ändå 13 o 15 år!
I övrigt tänkte jag släpa med småpojkarna (o några av de stora om de vill) ut på en promenad. Här innifrån ser det skönt ut i alla fall. Solen skiner och det ser inte ut att blåsa lika mycket som igår. Hoppas att det stämmer när jag kommer ut också.
Funderar på att låta kameran få följa med. Det var längesen den var med ut så det kan ju vara på tiden. Inte för att jag kan fixa in bilderna förräns min kära dator är tillbaka. Får nog ringa och fråga hur det går med den. Även om jag inte satt mycket vid den de sista månaderna så saknar jag den när den inte är hemma. Snacka om att man kan bli lite konstig och fäst vid underliga saker. Men jag tror inte jag är ensam om det.;)
Recent Comments