Wednesday, February 09th, 2011 | Author: Lillmonster

Fattar inte vad det är med mig.
Jag är kroniskt trött just nu.
Jag har ingen ork alls utan vill helst bara ligga ner men samtidigt har jag svårt att sitta still en längre stund. Bara att kolla bloggar osv på datorn tar mig så gott som hela dagen.
Istället för att ägna en timma på morgonen (när det är lugnast här hemma) åt att göra det jag ska vid datorn så springer jag runt och gör 100 andra saker men ändå ingenting.
Ja, det är så det känns i alla fall.

Barnen märker också att det är något som verkligen inte stämmer med mig.
Jag som i vanliga fall alltid läser så fort jag får en stund över - spelar ingen roll om det är 5 min eller 1 timma, jag läser) har nu hållit på med en bok i över en vecka och inte kommit längre än 6 kapitel i den.
Då läste jag faktiskt 4 kapitel när jag låg i badet häromkvällen.

Att se ett program på tv funkar bra för i pausen kan jag springa runt. Även om jag bara hämtar vatten, går en runda till köket, kollar något på datorn osv så sitter jag inte still.
Om jag sitter still så somnar jag bort en stund. Inte så bra för jag vill ju sova på natten.

Jag är innerligt trött på alla sjukdomar som florerar överallt.
Så mycket sjuka som vi varit den här vintern minns jag inte ens när vi varit.
Vi har nu - sedan oktober - hunnit med 2 omgångar magsjuka, X antal omgångar med feber, säkert 25 olika förkylningar, astmaproblem, krupphosta, huvudvärk, halsont och så lite ryggvärk och övrig värk i kroppen ovanpå det.
Tyvärr så har jag varit drabbad av så gott som allt på något sätt och det kanske är orsaken till att jag mår och känner mig som jag gör.
Blir bara så trött på allt!

Sen är det min praktik/arbetsträning.
Jag trivs jättebra på platsen men så får jag hemskt dåligt samvete när jag eller barnen är sjuka.
Vad ska jag göra liksom?
Vem ska ta hand om de små när de är sjuka?
Ska jag jobba när jag själv är sjuk?

Tyvärr kan jag ibland känna att jag inte riktigt möter den förståelsen jag vill ha utan chefen. Jag är inte där för att tjäna pengar, det kan jag verkligen inte påstå att jag gör. Utan jag är där som ett led i min terapi.
Att jag ska möta människor osv ute i verkligheten och på så sätt tvingas att möta mina demoner som jag har genom min emetofobi.

Just nu känns allt skittungt gällande den biten.
Vi verkar nu vara friska från magsjukan (fortfarande tre som inte haft det men jag håller tummarna hårt att de ska klara sig). Men på dagis så florerar den för fullt - igen.
Det pga att föräldrar skickade sina barn till dagis när de själva var sjuka.
Varför gör man en sån sak?
Nu kom det tillbaka till dagis. Lagom efter att de hade fått bukt med det.

Vad rör det mig?
Jo, jag klarar inte av att lämna minsting på dagis när det är magsjuka där. Då kan jag inte slappna av utan är helt inställd på att han (jag eller någon annan) ska bli sjuk. Det handlar inte om att han kan bli sjuk utan det handlar om när han blir sjuk!

Om jag ändå lämnar dit honom när jag vet att det är smitta där så tappar jag koncentrationen, jag slutar sova och min ångest triggas igång i värsta farten direkt. Med andra ord så fungerar jag inte alls utan det är som om jag stängs av förutom min ångest och hela min kropp är inställd på just magsjuka. Vem blir sjuk. När blir den sjuk. Hur ska jag klara det. Kommer jag klara det. Osv osv osv…

På min praktikplats så vet de om mitt problem. De vet att jag går hos en psykolog en gång i veckan på KBT för min fobi. De vet hur jag reagerar. Men… de kan inte förstå!
Jag kräver inte att de ska förstå hur jag kan reagera som jag gör men jag kräver att de kan ha förståelse för att jag har en fobi som för mig skapar stora problem i hur jag fungerar och att jag i vissa fall inte fungerar alls som de “normala” människorna gör. De som inte har någon fobi menar jag då.

Jag vet inte hur jag ska göra.
Mitt dåliga samvete gör ju också att jag mår dåligt.
Jag vill verkligen kunna lämna minsting till dagis. Jag vill kunna gå iväg till praktiken (nu när vi verkar vara friska).
Och jag vill fungera normalt.
Men jag mår bara skit!!!

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
One Response
  1. virrpanna says:

    Förståelse för emetofobin finns knappt..folk säger att de inte kan förstå att man kan va så rädd för magsjukan. Det kan göra mig både ledsen och arg., För om nån berättar att de har fobi för ormar ex ja då förstår man så mkt bättre med en gång. Knepigt det där!

    Jag hoppas du snart får må bra vännen min, jag förstår dig till fullo och jag beundrar att du klarar av din fobi så bra som du gör med alla barn du har! Stolt över dig blir jag!

    Jag hoppas också snart att minstingen kan gå till dagis så du kan få vila lite!

    Tänker på dig och finns här om du behöver prata av dig

    kramar

Jag blir glad över ett litet avtryck

Anonyma kommentarer kommer inte att godkännas

Comments will be sent to the moderation queue.