Saturday, January 12th, 2013 | Author: Lillmonster

Har funderat ett tag på om jag är provocerande.
Jag har märkt att andra människor reagerar på att jag är singel.
Och att jag trivs med det!

Jag har nu varit singel och bott själv med barnen i tre år.
Tre underbara år!

Visst är det ett himla pusslande med barn i brett åldersspektra, tider, möten, vissa har pappaveckor, de små är hos mig mest hela tiden, barn som flyttat hemifrån, barnbarn, hem, sysslor osv.
Logistiken ser olika ut beroende på om det är jämna eller ojämna veckor. Varannan vecka är det 5 barn här hemma som ska ha mat osv och varannan vecka endast 3. Men det funkar med hjälp från tonåringarna och ett tidspussel.

Det som är helt underbart är att jag inte behöver kompromissa med en annan bestämmande person.
Jag behöver inte känna att jag måste umgås om jag inte vill det.
Jag kan möblera hur jag vill, köpa vad jag vill till hemmet och göra som jag vill helt enkelt.

Jag har hela tiden sagt att jag trivs med att vara singel, ensamstående eller vad man nu ska kalla det med en bunt ungar hemma.
Jag trivs med att vara ensam. Jag är en sån som verkligen behöver egentid då jag är ensam, ensam i mitt hem. Det är lite svårt att vara det när man är sambo.

Många människor har påpekat att det nu gått tre år och att det börjar nog bli dags att hitta någon ny.
Varför?
Jag är inte en sån person som knappt kan avsluta ett förhållande innan de är inne i nästa.
Jag är inte en sån person som är rädd för att vara själv.

Jag har sagt att jag aldrig mer tänker bli sambo (tydligen mycket provocerande).
Jag kan tänka mig att vara särbo.
Då kan man träffas för att man vill träffas - inte för att man måste!
Jag har kvar mitt och mår bra och likadant för den andre.

Jag har sagt att jag inte vill ha en ny man i mitt liv.
Jag har fullt upp med barnen och mig själv. Att träffa en ny man skulle kräva tid och energi som jag inte har just nu.
Nu är jag ego och låter mig själv komma först och självklart barnen.

Men…
Jag har även sagt att skulle det trilla ner någon som ser ut som Dave Grohl i mitt knä så skulle jag inte tacka nej!

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
2 Responses
  1. Ylva says:

    Skulle inte kunna skriva det bättre själv! Är sambo och vill så fortsätta vara. Men allt kan hända och då skulle jag välja att vara själv med min son. Orkar inte lära känna nån ny. Så jag håller hårt i min älskling och vi har det inte värre än att vi kan prata och lösa vardagsproblemen.
    Så var du STOLT över att vara SINGEL, ensam är du ju inte med alla dina barn.
    //Ylva

  2. Ylva says:

    Lite som jag brukar säga….;) Du är Enbo med barn. Jag är sambo och hyffsat lycklig. Med det menar jag att alla har vardagsproblem, men jag älskar min sambo. Skulle jag av någon anledning bli ensam så tänker jag så förbli och bo med min son. Skulle aldrig flytta ihop med någon igen. Skaffar hellre boende efter plånbok och sköter mig själv. Skulle jag då bli kär? Så blir det som du säger särbo-förhållande.
    Stå på dig!

Jag blir glad över ett litet avtryck

Anonyma kommentarer kommer inte att godkännas

Comments will be sent to the moderation queue.