Thursday, January 08th, 2015 | Author: Lillmonster

…eller nåt…
Efter 2 års bloggdvala så får man väl kalla det en liten Wake up-call…

Kan ju sammanfatta de sista åren med att när man känner sig nere på botten så finns det bara en väg att gå - upp - men f-n vilken tid, energi o envishet det tar.
Tur att jag inte är den som ger upp även om jag många gånger känt att jag nog kan bädda ner mig, gå i dvala o komma fram när allt känns bättre.
Allt är inte bra nu men bättre än för 6 månader sen så jag är glad för det lilla jag åstadkommit.

Kan sammanfatta att hade jag inte haft mina underbara gulliga ungar (både stora o små) så hade jag nog inte orkat kämpa på samma sätt. Då hade jag låst in mig hemma, låtit fobin o ångesten ta över totalt, o inte fungerat som en “normal” människa.
Mina barn ser till att jag måste komma ut på dagarna, jag måste träffa folk o jag måste framförallt kliva upp ur sängen.

Så stort TACK till mina härliga barn o barnbarn. <3

Category: Småprat
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
One Response
  1. Ullis says:

    Kul att du skriver här igen. :)

Jag blir glad över ett litet avtryck

Anonyma kommentarer kommer inte att godkännas

Comments will be sent to the moderation queue.