Här har jag skrivit ner alla mina förlossningsberättelser. Jag börjar med den färskaste och slutar med den som var en gång för länge länge sedan.

Jaha, så ska jag försöka skriva ihop mina tankar om denna absolut sista förlossning då.
Jag kan ju börja med att berätta att jag verkligen fasat för denna stund samtidigt som jag liksom sett fram emot den för att få ut våran minsta prins.

Ena sekunden ville jag inte vara med alls och fick panikångest bara jag tänkte på det. Pulsen rusade i höjden och jag kunde knappt sova på nätterna pga alla tankar som for i huvudet.
Andra sekunden så kände jag bara - kom igen då - sätt igång - få det gjort - och att allt bara skulle fixa sig.

I alla fall. Mina andra pojkar är ju alla tre födda 11 och 12 dagar tidigare än UL-datum så jag hade väl på något sätt ställt in mig på det den här gången också.
Tisdagen kom, 12 dagar kvar, sambon jobbade förmiddag och jag röjde lite försiktigt här hemma. Fick mest bara ont i ryggen av det. Inget hände.
Onsdagen kom, 11 dagar kvar, sambon jobbade eftermiddag och jag tror att på något sätt så spände jag mig pga att han inte var hemma. Trots att man inte kan påstå att männen gör mycket nytta så är de ändå en stor trygghet. I alla fall min man!

Så kom då fredagen. Sambon hade tagit ledigt natten till lördagen då Tove skulle konfirmeras och han ville ju vara med i vaket tillstånd.
Jag ägnade en stund på fredagen med att dra fram spisen och städa bakom den, dammsuga köket och torka av luckorna. Sov en stund på eftermiddagen och när jag vaknade så fixade jag middagen till resten av familjen. Själv kunde jag inte äta - mådde lite illa (som jag gjort i nästan en vecka då) utan jag ställde mig i en dusch istället.
Kom ut från duschen och skickade iväg döttrarna till affären så det skulle finnas frukost hemma till lördagen. Sätter mig vid datorn och lägger lite Harpan. Här får jag de sedvanliga sammandragningarna - oj, magen blev hård - igen.
Känner ett knäpp vid ena höften och funderar på vad detta var. Känner lite försiktigt under stolen men där är det torrt. Hmmm, reser mig upp för att gå på toa och när jag nästan är framme så forsar vattnet.

Jag sätter mig på toa, av med de blöta kläderna, tänker att det ändå var tur att jag hann duscha och ropar på sambon. Och jag ropar, och ropar och ropar! Han satt med lurarna på sig och spelade spel.
När jag väl får kontakt med honom och ber om torra kläder så blev det fart på gubben vill jag lova.

Efter att ha blött ner ett X antal bindor, 3 små handdukar och diverse kläder så blev det en mellanstor handduk + ett par shorts på mig. Sen ringde jag till förlossningen. Talade om att jag ville invänta värkar hemma men de ville se på mig inom 2 timmar pga vattenavgång och tidigare snabba förlopp.

Jag ringde hem tjejerna, killarna ropades in så vi kunde förvarna dem om att vi skulle åka snart och sen väntade jag. Och väntade! När klockan närmade sig 21 så åkte vi ändå. Var ju tvugna om vi skulle vara där inom 2 timmar.

Kom in till förlossningen vid 21.30 och fick komma in på ett rum direkt. Barnmorskan kom, undersökte och satte en elektrod (vägrar CTG på min mage) på bebisens huvud. Jag var öppen 4 cm och hade 2 cm kvar av tappen.
Nu började nästa väntan - den på värkarna. Pratade med barnmorskan om att vi hade konfirmation dagen efter då jag ville hem så fort som möjligt så hon räknade ut att före kl 5 på morgonen var bebisen tvungen att vara född för att vi skulle hinna. Skulle inte värkarna komma igång av sig självt så skulle hon putta på dem med dropp.

Vi satt och läste och lyssnade på radio samt hjärtljuden.
22.45 så fick jag den första kännbara värken (enligt sambon).
23.15 så var det etablerade värkar som kom tätt, varade 45-50 sek åt gången och som bara stegrade i styrka.
Däremellan hade jag en bebis i magen som var helt rabiat. Han rörde på sig konstant under hela förlossningen och det var mycket obehagligt.

Strax innan krystvärkarna började så fick jag en värk som verkligen gav mig panik. Jag ringde på klockan och var verkligen livrädd. Det gick för fort. Det gjorde för ont. Värkarna satt mest i korsryggen på mig och jag tappade kontrollen den gången.
Barnmorskan kom in och tyckte att jag skulle lita på min kropp. Tog ett par värkar till med andning men sen ville jag lägga mig ner (halvsittandes).

Krystvärkarna började men det gick inte att krysta när jag låg så - gjorde för ont. Så jag slog runt och upp på knä. Det gick inte heller, trodde jag skulle gå av. Svor som bara den, upplyste alla om att jag ville dö och att ungjävlen skulle ut (lovade även att aldrig mer kalla honom det).
Tog en krystvärk ståendes på knä och sen svängde jag runt till halvsittandes igen och nu funkade det. även om jag klagade på att det går inte hela tiden (har något svagt minne av det). Mest minne har jag av att både barnmorskan, sambon och undersköterskan bara log, skrattade och talade om att det går det visst för nu kom han. När huvudet var halvt ute så upplyste jag dem om att de skulle dra ut ungen och sen fick jag de sista krafterna för att trycka ut honom.
Då var klockan 00.36!!!

Min minsta prins var född!
Vårat åttonde underverk och en nästan exakt kopia av sin lilla storebror Melvin!
Helt underbar!
Helt perfekt!
Och trots allt - värd all smärta!

Summa summarum av det hela är att det blev en kort förlossning (som jag önskar mig) men väldigt intensiv när det gäller smärtan. Jag klarade även denna åttonde gången av att föda med enbart andningen som hjälp. Hade min Ventoline som min livräddning så jag hostade knappt något alls. Det täppta i näsan försvann i samband med att förlossningen satte igång så det var fritt där också.

Halv 3 hade vi fått äta våra mackor, druckit våran juice och jag hällt i mig en tillbringare med isvatten och sen fick jag duscha. Ljuvligt!
Vi fick flytta in i ett annat rum för att sova tills morgonen skulle komma. Fick mina värktabletter med jämna mellanrum så jag slapp de värsta eftervärkarna. Hade en period på 30 min som det glappade och det var inga trevliga 30 minuter men det funkade (som om man har något val).
Strax efter 9 på morgonen kom barnläkaren in och gav sin okejstämpel i rumpan på Prins Maximus och sen kunde vi åka hem.
Hemma var vi strax efter 10 och alla syskonen var överlyckliga. Mest lycklig var nog Linn som var hos oss denna helg så hon fick vara med från början den här gången.

Klockan 13.00 gjorde så Prins Maximus sin debut - i kyrkan - vid Toves konfirmation.

Torsdagen den 10:e juni hade jag en teckenblödning (något jag aldrig tidigare haft) så jag fick komma på en koll på MVC o där visade det sig att jag var öppen 3 cm. Bara hem o vänta enligt min barnmorska.
Nu vet jag sedan tidigare att jag tyvärr kan gå rätt läng tid o vara öppen ett par cm utan att något händer. Natten mellan torsdagen o fredagen sov jag inte mycket då Krabaten låg så långt ner att jag mådde illa när jag låg ner.

Hela fredagen hade jag de gamla vanliga sammandragningarna, som inte gjorde ont utan mer spände på bäckenet.
Sambon var på jobbet o ringde hem ett par ggr för att höra efter hur det var.
Jag misströstade då de inte kändes = inget händer.

Sambon var hemma från jobbet strax efter 22 o fortfarande hade inget hänt. Gjorde mig beredd för att få en natt sovandes sittande i soffan.
Satt där o kollade på tv, broderade lite o pratade med sambon o äldsta som satt med.

Vid 23.30 så ställer jag mig upp för att gå på toa o känner att det blir blött i byxorna - mycket blött. :-)

Sambon tittar på mig o konstaterar att vattnet gick o kastar sig på telefonen för att ringa förlossningen.
Äldsta konstaterar att det rinner om mig ner på golvet o mattan så hon springer upp för att hämta nya kläder åt mig medans jag tar mig in i badrummet, ihopknipandes med benen försökandes att inte lämna för mycket blöta spår efter mig.

Sätter mig på toa för att ta av mig de blöta kläderna o upptäcker att där i de blöta kläderna låg slemproppen…
Den har jag aldrig sett förut. Så det var oxå en ny upplevelse. :-D

Sambon har fått tag på en barnmorska inne på DS o lämnar över luren till mig.
Både hon o jag är överrens om att det inte är någon brådska då jag fortfarande inte haft en enda värk som gjort ont o att bara vattnet gått.
Sambon säger att vi ska åka på en gång. Men jag hinner ställa mig i en snabbdusch för att få bort allt fostervatten från benen.

Ca 23,45 åker vi härifrån in mot DS o 10 minuter senare får jag den första värken, men den gör fortfarande inte så ont. Känns lite mer bara. Strax innan 1 är vi inne vid DS o när jag kliver ur bilen så bubblar det fostervatten ur mig. Jag lämnar blöta spår efter mig genom hela korridoren in på förlossningsrummet. :-) Väl inne på rummet kommer den första värken som jag känner att jag måste andas på, den gör ont. Mycket mer ont än de tidigare.

Jag får gå o kissa för att lämna ett urinprov o så tar de blodtrycket som tack o lov inte hade stigit mer.
Så kommer barnmorskan in i rummet o vilken barnmorska sen. Jag fattade tycke för henne på en gång för hela hon utstrålade ett lugn o var så himla mysig i sitt sätt att jag blev glad.

Det allra första hon sa till mig var: Tjena tjena, o så frågade hon om hon fick sätta en elektrod på barnets huvud då jag hade skrivit i förlossningsplanen att de inte får spänna fast ctg-dosa på magen. Helt okej för min del.

Vid undersökningen så visade det sig att jag inte var mer öppen än 3-4 cm (liten besvikelse då jag hoppades att jag var öppen mer). Hade även ca 1 cm kvar av livmodertappen men var väldigt mjuk.
Sen skulle den stackars barnmorskan sätta kanyl på mig för säkerhetsskull. Blödningsrisken ökar tydligen vid varje barn man föder.
Jag talade om att jag är svårstucken men hon skulle prova.
Ena handen gick bra tills de skulle dra bort nålen - då sprack den ådern.
Andra handen likadant. Men vid tredje försöket gillt - i armvecket - så lyckades hon. :-)

Nu började värkarna göra mer o mer ont. De kom med ca 7 minuters mellanrum, men vissa av dem höll i sig i över 2 minuter o då var det liiite jobbigt ska jag erkänna…. Det var i dessa stunder som jag verkligen inte ville vara med längre.
Sen är jag väldigt envis av mig o vägrar lustgas o andra bedövningar, jag använder bara andningen o den tycker jag faktiskt funkar bra för mig i alla fall.

När klockan var ca 2.55 så ringde jag på barnmorskan för att värkarna började ändra karaktär. Vid en undersökning visade det sig att jag nu var öppen 7 cm o livmodertappen helt utplånad. Jag höll ut i 25 minuter till o nu började värkarna komma tätare.

När klockan var 3.20 sa barnmorskan att nu var det dags. Hon hade hört det på min andning o sett det på Melvins hjärtljud att han sjönk ännu längre ner i bäckenet.

Nu började det stora problemet. Hur skulle jag föda? Jag med mitt superonda bäcken o rygg…

Vi provade att jag låg på sidan o det gick inte för då sprängdes höfterna. Vi provade på knä men det orkade inte benen med, de bara skakade. Andra sidan gick inte heller - lika ont det. Liggandes på rygg - näpp - då sa ryggen ifrån.
Så efter lite tjatande så fick jag halvsitta om jag lovade att hon fick sänka ner huvudänden när huvudet började visa sig. Annars skulle han inte kunna komma ut.

När de första krystvärkarna kom så hade jag absolut inga krafter kvar. Efter att knappt ha sovit på 2 dygn, ett väldigt intensivt öppningsförlopp o så mitt onda bäcken så gick det bara inte.
Det sa jag flera ggr oxå att det här funkar inte, han kommer inte att kunna komma ut osv osv.
När 3 krystvärkar hade passerat, jag hade kommit i något sorts halvsidesläge så blev jag skitförbannad.
Jag svor som bara den (enligt mig själv men inte enligt sambon o barnmorskan som tyckte jag var mjäkig i mina svordomar :-D) o så vet jag att jag vid ett tillfälle sa att nu skulle ungjäveln ut.
Barnmorskan stod o hejjade på mig för var jag förbannad så fick jag krafterna. :-D:-D:-D

Exakt hur lång tid jag krystade vet jag inte - men det var nog en 10 minuter i alla fall o sen kom han.
Pappa fick ta emot honom med instruktioner från barnmorskan. Det hade han aldrig blivit erbjuden förut så det var stort för honom. Han var den som höll om huvudet när det kom ut, han hjälpte till med axlarna o han lyfte upp Melvin till mig.
Barnmorskan höll i mitt ena ben o talade om för honom vad han skulle göra. :-)

När jag fick upp Melvin på magen så var jag helt slut både psykiskt o fysiskt så tårarna bara rann på mig. Kunde inte få dem att sluta o visste väl egentligen inte ens varför jag grät men grät det gjorde jag.

Så skulle då moderkakan ut. Vi väntar lite säger barnmorskan. När du får en värk så tryck till då.
Jag tittar på henne o konstaterar att det inte kommer att komma någon mer värk. Det gjorde inte ens det med första barnet o då väntade vi 15 minuter.
Så jag frågade om jag skulle trycka ändå o gjorde det o ut kom moderkakan. :-) Tur man kan sin egen kropp ibland. :-)

Här vart barnmorskan nästan lyrisk för på navelsträngen satt det en äkta knut. Det var inte vanligt enligt henne att man såg en sådan.
Det var som om man hade tagit ett rep o slagit en knut på det. För att få till en sådan så måste Melvin ha gjort en kullebytta runt navelsträngen i magen. :-D

Sambon tog kort på den så vi har det sparat.

Jag själv blev sydd med 2 små stygn då jag naturligtvis fick en liten reva på exakt samma ställe som jag alltid får det. :-( Men det funkar det oxå, inget jag störs av men jag avskyr när de ska lägga bedövningen för den gör nästan lika ont som själva värkarna.

Melvin själv vägde 3545 g o var 48 cm lång.
Huvudomfånget var 36,5 cm.
Hans apgar blev bara 10:or redan från början, inga 9:or här inte. :-)

O humör hade han redan från början. Han var verkligen skitförbannad över att komma ut o visade det högt o tydligt den första timman. :-D

När klockan var halv3 på eftermiddagen klev vi innanför våra egna dörrar o möttes av en jublande syskonskara som hade väntat o längtat så länge efter deras nya syskon. Deras lillebror som till slut gjorde slut på deras väntan. :-D

Jag säger nog inte fel när jag säger att hela denna familj har blivit kära på nytt. Att det kan rymmas så mycket känslor o kärlek i en familj till en liten Krabat vid namn Melvin. Det visste jag knappt. :-D

William var beräknad till den 27 augusti 1998 men valde att göra sin ankomst ett par dagar tidigare.
Lördagen den 15:e augusti höll jag på och städade, försökte få ut honom, men ingenting hände. På kvällen la jag mig i soffan med barnen för att se på barnprogrammen och när jag sträckte på mig så kände jag ett “plopp” i magen.
Förstod direkt att det var vattnet som hade gått och visste inte om jag skulle våga resa på mig. När jag väl gjorde det så forsade det fostervatten.
Jag bytte kläder och tog på mig ett par bindor, ställde mig upp och allt var blött…. Något var jag ju tvungen att ha så det fick bli tre små handdukar =0) ihopvikta som bindor och de höll tätt. Att jag knappt kunde gå är en annan sak…
Då jag tidigare haft snabba förlossningar så ville de att jag skulle komma in direkt och det gjorde vi, fast jag inte hade några värkar.Väl där så blev det en lång väntan för att få reda på om vi skulle få åka hem igen eller inte. De tyckte att vi skulle stanna och jag som aldrig hunnit med att vanka i korridoren fann mig nu sällad till denna skara.
Klockan 12 på natten hade jag fortfarande inga värkar så jag gick för att försöka sova.
Klockan 1 så vaknade jag av att det nu hade börjat men jag väntade ett tag till så att jag var säker på att det inte skulle sluta.
Klockan 2 blev jag undersökt och var då öppen 4 cm. Jag hade hela tiden oregelbundna värkar. Ingen som helst regelbundenhet. Vare sig i styrka eller mellanrum. Värkarna kom med 8-15 minuters mellanrum och jag som inte haft någon bedövning tidigare tiggde och bad om att få någon - och nu fick jag ingen!!!

När klockan var 5 på morgonen så hade jag inte sovit något och hade inte heller öppnat mig något mer. Men jag skulle trösta mig med att jag var väldigt mjuk i kanterna….. Kan tala om att det inte var någon tröst alls……
Det bestämdes ialla fall att jag skulle sova och sedan 7.30 skulle de sätta dropp på mig.
Jag fick alvedon för värkarna och sedan skulle de ha mig att ligga ner…. Det gick inte!!!!
Så jag satt och sov med ryggstödet fullt uppfällt och benen över sängkanten. Men jag vaknade med 15 minuters mellanrum av att jag hade rejäla värkar. Och när klockan var 6.45 så ringde jag på barnmorskan då det kändes som om jag skulle vara tvungen att krysta.

Jag blev rent ut sagt livrädd!!!
Jag visste att jag inte hade öppnat mig hela 10 cm.
När barnmorskan kom så sa hon att jag hade rätt och skulle krysta - men - jag hade, vad hon kallade, en liten flik kvar som hon var tvungen att hålla undan.
Så samtidigt som jag krystade hade hon sin hand med och det gjorde så ont att jag var på väg att smälla till henne.
Men ut kom han kl. 6.59 morgonen den 16:e augusti 1998.
3460 gram och 49 cm lång.

Sedan efteråt fick jag veta att den “lilla” fliken hade varit nästan 5 cm! Jag hade inte öppnat mig något mer och där hade jag turen att vara mjuk i kanterna.

Ludvig var, precis som sin syster, beräknad till den 27:e december men redan den 14:e på eftermiddagen/kvällen hade jag sammandragningar. Men i vanlig ordning så avtog de.
Dea hade gått och lagt sig och jag låg och kollade på tv i soffan, halvsovandes, så när klockan var 1 så bestämde jag mig för att det var falskt alarm denna gången och skulle gå och lägga mig.
När jag ställde mig upp så fick jag en jättevärk samtidigt som det kändes som om jag kissade på mig. In på toaletten och inget kom. Ställde mig upp och det rann - oj, det var nog vattnet ändå.
Nu kom värkaran tätt och intensivt så barnvakten kom på en gång och vi åkte hemifrån vid 1.20.
Vi har 7 mil till förlossningen och det var -16 grader ute och full snöstorm. I bilen blev det ingen värme så vi undrade över vad det var för fel. Och fel var det. För halvvägs så stannade bilen! Vi hade inga filtar, ingen telefon - ingenting!

Nu var klockan över halvtvå en lördagsnatt och då är det inte många bilar ute. Men det kom en bil som var på väg upp mot oss fast den stannade inte. Och ni kan ju tänka er vad jag svor.
Strax därefter kom det en från vårat håll och Dea ställde sig mitt i vägen för att den skulle stanna. Vi fick lifta med dem ända fram till dörren och det var tur för nu kom värkarna i ett.
Väl där så kom en sköterska och öppnade och hon såg hur kraftiga värkarna är när jag kastar mig över en cykel som står i korridoren. Både sköterskan och barnmorskan hjälpte mig in på rummet och där gick det undan.

De slet av mig byxorna och efter ytterligare en värk blev jag undersökt och fick veta att jag nästan var fullt öppen.
Sedan fick jag en krystvärk och då kom han.
Min första lilla son.
Han föddes klockan 02.22 och min första fråga var: Hur länge har jag varit här? Till svar fick jag: Ca 10 minuter.
Ludvig kom alltså den 15:e december 1996, exakt 15 år efter sin äldsta moster.
Han vägde 3765 gram och var 51 cm lång.

Sedan var de jättegulliga på DS och hjälpte oss med att fixa telefonnummer så vi kunde meddela att bilen stod där och de tom släppte in våra vänner som kom på morgonen för att hjälpa oss hem.
Men ni kan ju tänka er alla dessa “om-tankar” som malde i mitt huvud. Och kan fortfarande göra. Men som tur var så gick ju allting bra till slut.

Sabina är den enda av mina ungar som jag har gått tiden ut med. Hon var beräknad till den 28:e april, Linns födelsedag. Och veckan innan så tyckte jag att hon skulle ut. Jag ville ha lite mellanrum. Jag möblerade om hemma, flyttade garderober osv. Och ingen fick hjälpa till….. Men ingenting hände. Så när Linn fyllde 4 så ansåg jag att bebisen kunde vänta en vecka till.
Hellre det än att ha så tätt på dagarna.
Den kvällen så låg jag och tittade på tv när Dea ville ha hjälp med att bära ut en soffa. Jag hjälpte till och gick sedan och la mig igen. 15 minuter senare så kände jag ett “plopp” i magen och misstänkte att det var vattnet som hade gått. Min första tanke var: NEJ!!!!! Men sedan var det bara att ta sig upp och byta kläder och ringa runt till förlossning och barnvakt.
Barnvakten kom och tyckte att jag skulle åka på en gång, men det var ju så mycket som behövdes fixas innan och jag hade ju inga värkar så varför skulle jag åka?
I alla fall så åkte vi 21.45 på kvällen och då när jag satt i bilen så började värkarna att komma.
Väl framme så konstaterade dem att jag var öppen 5 cm. (Det hade jag inte känt.) Och sedan satt vi i förlossningsrummet och väntade.
Eller jag psykade klockan för att bebisen inte skulle komma innan tolvslaget. Jag skulle åtminstone ha en varsin dag åt dem.

När klockan var nästan exakt 00.00 så började värkarna ändra karaktär och jag slappnade av. Nu skulle det bli en varsin dag.
De satte en elektrod på bebisens huvud då jag inte kan ha något mot magen när det gör ont och sedan satte det igång. För det första så låg hon så långt upp i bäckeningången att jag fick krysta ner henne innan jag kunde krysta ut henne så det tog 17 minuter den här gången.
Jag som aldrig har skrikit förut skrek så jag trodde lungorna skulle spricka. Jag skrämde nog många den natten.
Men ut kom hon som jag var så säker på skulle vara en lillebror. Lite snopen blev jag faktiskt.
Liten var hon inte heller, 4390 gram och 52 cm lång och fullt med mörkt tjockt hår över hela huvudet.
Dagen efter så åkte vi hem till syrrorna.

Då alla mina andra barn kommit ett par dagar innan så brukar jag säga att jag i alla fall har gått över tiden 1 gång…….i 17 minuter….. =0)

Tove var en bebis som inte kunde bestämma sig för om hon ville komma ut eller inte.
Veckan innan så hade jag sammandragningar på nätterna så jag kunde inte sova. Och varje morgon så slutade de……
I alla fall så var natten till den 21:a december inte någon annorlunda natt mot de tidigare. Förutom att den blivande fadern jobbade natt. Så jag beslutade mig för att ringa hem honom. Han kom och höll mig sällskap till halv 6 på morgonen och när jag gick och la mig vid 7 så hade sammandragningarna slutat. Igen!!! På förmiddagen så skulle jag till MVC och jag berättade om mina nätter för henne och hon kollade då om jag hade öppnat mig något. Och det hade jag. Jag var öppen tre cm så jag skulle gå hem och duscha och vänta på att det skulle sätta igång ordentligt.
Sagt och gjort. Jag gick hem och gjorde som barnmorskan sagt. När jag klev ur duschen fick jag EN jättevärk - och sen inget mer.
Två timmar senare så kom det ytterligare en och då ringde jag förlossningen för att fråga dem om vad vi skulle göra. Vi hade nämligen 10 mil till förlossningen och ingen bil. Så vi skulle ta en taxi.
De tyckte att vi skulle beställa en taxi och komma in och då var klockan 16.30. Det fanns ingen taxi ledig så vi fick vänta. Men jag hade ju inte ont och vattnet hade inte gått så mig gjorde det ingenting.

Taxin kom strax innan 18.00 och då hade jag börjat få lite småvärkar. I taxin på väg in så blev värkarna värre och värre och när vi är framme och jag kliver ur bilen så går vattnet.
Vi hade tur och fick det sista lediga rummet. Barnmorskeeleven var jättegullig medans barnmorskan var en riktig ragata.
Som tur var så höll hon till i ett annat rum hela tiden.

Klockan var nästan 19.00 när vi kom in och jag var öppen 6 cm. När klockan var 19.30 så talade jag om för eleven att det började trycka på men hon trodde inte riktigt på mig. Så 10 minuter senare så kunde jag inte hålla emot längre och började krysta - fortfarande sittandes i sängen.

Dea såg vad som var på gång så han skrek till och sedan gick allt i rask takt.
Han puttade omkull mig, eleven larmade till barnmorskan och de bägge hjälptes åt att få nederdelen av madrassen på plats och sedan var det en Tove född!
Då kom barnmorskan in och började gnälla på mig för att jag hade sölat ner golvet osv. Men då var jag så lycklig över min lilla tjej att jag inte brydde mig.

Tove kom den 21:a december 1992, en vecka tidigare.
3945 gram och endast 47 cm kort.

Dagen efter så åkte vi hem till resten av familjen.

När Linn skulle komma så flyttade vi månaden innan och jag bar och höll på. Trodde nog att hon skulle komma då - men inte gjorde hon det inte.
Kvällen den 27:e april så kände jag mig lite konstig i magen och undrade nog om det inte var något på gång. Fast det gick ju även magsjuka och det kunde ju vara det……
Gick och la mig rätt tidigt men vaknade 7 på morgonen av att jag var tvungen att gå på toaletten (igen). Hade även sovit dumt konstaterade jag för jag hade ont i ryggen……..
Men den värken kom och gick….
Ringde mamma (vem annars) och hon undrade hur ofta jag hade “ont i ryggen” och när jag svarade var tredje minut höll hon på att skrika. Men det enda hon sa var: åk in!!!! Jag ringde förlossningen och även de tyckte att jag skulle komma in så när klockan var närmare halv nio så åkte vi. Vi kom dit 9 och jag hade redan innan bestämt mig för att föda i badkaret och vägrade gå in i något rum innan de hade lovat mig detta.
Vid detta tillfälle så hängde jag i ett dörrhandtag och de lovade mig guld och gröna skogar.
Efter en undersökning så fick jag så sätta mig i badkaret och där trivdes jag jättebra. Så länge jag hade duschstrålen riktad mot magen så gjorde det inte så ont.

När klockan var 10 så kom de första krystvärkarna och då var det även fullt i badrummet. Med folk som inte hade sett en vattenförlossning förut.
Badkaret var trekantigt så jag hade huvudet i hörnan och fötterna på kanterna. Sedan var det en sköterska som då höll i duschen. Och om hon råkade flytta strålen från min mage så bad jag henne fara och flyga.
När klockan var 10.07 så “simmade” Linn själv upp till ytan där jag tog upp henne på mig. Sedan tog de henne så att hon inte skulle hamna i vattnet igen.
Så Linn kom den 28:e april 1990, 12 dagar för tidigt.
3960 gram och 51 cm var hon.

Sedan var jag hemma hos Sandra igen när Linn var 4 timmar gammal (jag tjatade mig hem).

Sandra skulle ha kommit den 7:e januari men valde att titta in 2 dagar tidigare.
Jag och min mamma hade suttit och kollat i almanackan att det skulle ju vara jättebra om bebisen kom just den 5:e istället, så när jag på kvällen/natten den 4:e började få värkar så blev det en liten överraskning.
Hade ont i magen och sprang på toaletten och det tog ett litet tag innan jag började förstå att det var värkar som det handlade om. Vid klockan 2 så ringde jag förlossningen och de ville att vi skulle komma in och det gjorde vi. Men det blev en liten besvikelse att få veta att jag bara var öppen 2 cm…….
Ont hade jag i alla fall och efter två timmar så fick jag sätta mig i badkaret och det var jätteskönt. Där satt jag i nästan två timmar men sen ville jag upp. Jag började känna mig som ett russin.
Väl uppe så började jag må jätteilla och satte mig i den fina korgstolen som stod där för papporna.
Naturligtvis gick vattnet just då!!!! Jag fick reda på att de hade en massa kuddar extra så jag skulle sluta oroa mig för det utan koncentrera mig på bebisen.
Nu skulle de sätta dropp och jag som var spruträdd låg och “ojade” mig mer över den än över värkarna. Och efter det så fick jag en Petidinspruta mot värkarna. Den hjälpte inte ett dugg mot dessa. Men den hjälpte mig så att jag kunde sova den korta minut mellan värkarna.
När klockan var vid 8 på morgonen så skulle jag flytta över till förlossningssängen. Men jag kunde inte ligga på rygg utan låg på sidan med ena benet i vädret.

När klockan närmade sig 9 så började jag få krystvärkar och min barnmorska skulle ha mig att krysta - och jag vägrade…… Det kunde ju göra ondare då! Trodde jag!
Till slut fick de mig i alla fall att göra det och då tog jag i för kung och fosterland. Men jag var på väg att sluta när det brände till.
Men barnmorskan garanterade att allt var som det skulle och det var ingen fara. Så ut kom min inte så lilla Sandra klockan 9.09 morgonen den 5:e januari 1989.
4150 gram och 52 cm.

Efteråt bad barnmorskan mig om ursäkt för att hon hade ljugit för mig. Jag hade spruckit rejält men hon var så rädd för att jag skulle sluta krysta om jag visste om det!

Det var alla 8 det. Jag vet nu med all säkerhet att det inte blir någon mer förlossning för mig så jag nöjer mig med dessa och känner mig faktiskt lite stolt över att jag tagit mig igenom allihop.

“Namnbandet” är gjort av Jan Musselman och tillhör ett digitalt scrapkit. Jag har justerat färgerna så jag fått det som jag vill ha det.